I söndags så åkte jag till Abel Tasman National Park för att genomföra vandringen Abel Tasman Coast Track, eller nästan i alla fall. Hela slingan är 60 km. men jag hade i förväg beslutat mig för att ”bara” gå 44,5 km, då det var dyrt och komplicerat att hitta transport från där spåret slutade tillbaka till början, men ifrån där jag nu slutade så kunde man enkelt ta vattentaxin tillbaka. Den första dagen gick jag till 23,9 km från där spåret började i Marahau till Bark Bay, där jag sov första natten. Det var en trevlig liten plats som hade toaletter och ett litet köksskjul, med bänk yta där man kunde bereda sin mat och tre hoar med vatten (ej drickbart utan filtrering eller kokning) som man kunde diska i och hämta vatten till matlagning och en kran med filtrerat vatten. Den andra dagen så var planen att gå hela vägen till Totaranui, 20,6 km, där jag skulle ta vattentaxin morgonen efter, men helt problemfritt var det inte. En bit efter Bark Bay så var jag tvungen att korsa ett vatteninlopp som fylldes upp vid högvatten, vilket var på väg in då jag kom dit. Vattnet gick upp till bröstet på mig när jag tog mig över, så jag fick ta av mig kläderna och sätta väskan på huvudet för att så mycket som möjligt skulle vara tort (tur att man tar extra underkläder med sig) och efter totalt 13,5 km, då jag kom till Awaroa, så visade det sig att det var en stort tidvatten korsning som inte gick att gå runt som inte skulle tömmas förrän efter kl 5 på kvällen, och det blir mörkt runt halv 6, så jag skulle ha behövt gå två timmar i mörkret om jag hade väntat på det. Problemet var man var tvungne att boka campingplatser i förväg, och jag hade redan bokat min i Totaranui för den kvällen, men det kom en skogsväktare till Awaroas campingplats medan jag väntade på lågvattnet, och han sa att det ändå inte skulle bli fullt på den campingen så han kunde låta mig sova där istället, så det var vad jag gjorde. Även där fanns det ett köksskjul, toaletter och en färskvattenkran. På morgonen så tog jag mig över tidvattnet och gick den sista biten till Totaranui. Jag kom dit drygt en timme innan vattentaxin skulle gå, så jag hade en liten vilopaus där. Där fanns det fler Weka fåglar, som inte var skygga av sig, de åt ur handen på mig. Det fanns även Solfjädersstjärtar, som flög rakt framför näsan på en och visade upp sig, men de var inte intresserade av mat, ens om man slängde den på marken. På det hela taget så var vandringen en trevlig upplevelse, men jag tyckte att det var lite för mycket branta uppförsbackar för att vara helt roligt, och den första dagen så var miljön ganska tråkig, för den var precis samma 95% av tiden. |